Nolltolerans helt enkelt!

För några månader sedan satt jag och pratade med en lärare under en handbollsmatch. Vi kom in på ämnet hot och våld och då berättade hon om hur delar av hennes och hennes kollegors vardag ser ut. Hon berättade om hot och anklagelser riktade mot lärarna som kommer från föräldrar och anhöriga till elever. Och hon berättade om bråk mellan elever som lärare och övrig personal måste reda ut.   

Den läraren är långt ifrån den enda som berättat om liknande saker. Jag och mina kollegor på utbildningsförvaltningen, men även fackförbunden, skulle nog kunna skriva en roman av alla berättelser. Om föräldrar som rusar in i klassrummet medan lektionen pågår och står och skäller ut läraren helt öppet inför alla elever. Hur föräldrar brusar upp och skäller ut lärare på skolgården där elever ser och hör allt.

Det här är berättelser som för mig är hårresande. Våra medarbetare inom Växjö kommun lägger alltså mycket tid, kraft och energi på att avvärja bråk. De mottar fysiskt våld men också hot och anklagelser som i vissa fall (kanske många) skulle likställas med kränkningar. Att detta skapar oro och rädsla hos både dem som utsätts och hos dem som ser på är ju en självklarhet.

Samtalet i handbollshallen och alla andra samtal jag haft har gnagt i mig länge – tankar kring föräldraansvaret, civilkuraget, var går egentligen gränsen till vad vi ska utstå? Var är respekten för varandra? Vi kan inte bara låta detta vara utan att reagera – vad ger vi då ut för signal? Att ta dialogen om man anser att något är fel eller behöver korrigeras, att ge återkoppling som jag alltid tjatar om, är viktigt. Sådant vill vi på Växjö kommun gärna ha till oss. Men nog så viktigt är att dialogen sker i rätt sammanhang och på rätt plats.

På grund av den här typen av händelser gör Växjö kommun nu en extra satsning på rutiner kring hot och våld och hur vi hanterar de här situationerna när de uppstår. Vi måste jobba för en förändring för allas skull och vi säger nu nolltolerans. Det innebär att, vid behov, kallar vi på polis. Men vi jobbar också med att få vår egen personal att känna stöd så att det kan på ett enklare sätt ta ett ledarskap och visa att vi inte tolererar beteende som inte passar på en arbetsplats. På detta sätt sätter vi stopp och visar varandra att ett beteende och en vardag med bråk, hot, kränkande beteende och våld inte hör hemma på någon arbetsplats. Och inte någonstans inom Växjö kommun – både som arbetsplats och kommun.

Resultatet är att bråk, stök, kränkningar som har funnits även tidigare nu kommer att synliggöras allt mer. Det behöver inte innebära att det på våra skolor eller verksamheter blivit värre nu än tidigare, men nu gör vi det synligt hur vardagen ser ut. Speciellt tänker jag på en skola som varit i media en hel del senaste tiden – Fagrabäckskolan i Växjö. Här gör elever, lärare och övrig personal ett fantastiskt jobb tillsammans för att skapa en hållbar framtid, genom att lära ut och ta in kunskap för framtiden. Där har vi flera gånger under en kort period haft polisinsatser, när det varit bråk på skolan. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att bråken ökat just på Fagrabäck men nu gör vi det synligt. Genom att göra saker och ting synliga både på Fagrabäcksolan men även på andra ställen där det behövs,  hoppas jag att alla involverade på skolan – personal, elever och föräldrar – diskuterar hur vi tillsammans jobbar och lever och vilken miljö vi vill ha. (Arbets)miljön för vår personal och våra elever är det allra viktigaste och då måste vi tillsammans skapa den och visa hur situationen ser ut. På så sätt kan vi göra det bättre. Därför jobbar vi med nolltolerans.

Så det kan komma att bli fler polisanmälningar, mer medierapportering och fler diskussioner – allt för att göra det transparant och för att det ska bli bättre och att respekten för andra människor ska öka.

//M

 

Advertisements