Alla bäckar små och så lite ljus i mörkret

På väg hem från jobbet i fredags var det en härlig invånare som stannade mig och frågade om projektet kring att vi ser över hur vi  tar hand om och återbrukar gamla möbler som vi har i kommunen. Varför startas detta projekt och hur tänkte jag? Efter vårt samtal skildes vi åt båda två med leenden på våra läppar.

Initiativet är att se över om vi kan få till en rutin över hela kommunkoncernen där gamla möbler som en person inte längre behöver kan användas av någon annan. Vi är en stor koncern med över 6 500 anställda och man kan tro att det är enkelt att bara bestämma att så ska ske. Så är inte riktigt fallet då vi är splittrade över många förvaltningar, avdelningar, enheter och bolag. Att få till en struktur och rutiner så att detta kan hanteras effektivt , och inte kosta mer än vi sparar (både resurser och miljö) kräver att någon ser över helheten innan det sätts igång. Om det blir av, hur det ska driftas eller hanteras är ännu oklart – det är just det som vi ska reda ut genom den förstudie vi nu satt igång.

Med tanke på att vi i kommunen köper in nya möbler för 8-9 miljoner kronor per år så hoppas jag att vi kan hushålla med våra resurser än mer om möjligt. Vi är en växande kommun och vi har många skolor, förskolor och enheter inom omsorgen som startat upp så det är inte konstigt att vi också behöver köpa nytt. Men där vi kan återanvända gammalt ska vi göra så. Som jag alltid säger – alla bäckar små är viktiga i sådana här sammanhang. Eller egentligen alla sammanhang, både på jobbet och i hemmet.

Så var det när jag kom hit förra sommaren – jag behövde ett nytt konferensbord med stolar till mitt rum och jag bad lokalförsörjningsgruppen att se om vi hade något ”i gömmorna”. Jodå, det fanns i en källare så det kom till mitt rum. Patinan på bordet visar att det har hållits många möten runt det innan det kom till mig – en känsla som jag tycker känns bra på många sätt. Leendet på personen jag träffade och som gjorde att jag också log kom sig av  kommentaren då jag berättade om allt detta och även den lilla historien om mitt konferensbord –  ”å fan – det känns bra med det tänket i kommunhuset”.

Den kommentaren och ljusen på alla kyrkogårdar värmde mig extra i helgen. Trots en hel del ledsamma känslor i kroppen då jag var hos mammas och mina morföräldrars grav lättades humöret upp då ljusen tändes på deras gravar. Alla Helgonatid är en känslosam helg, men med mycket värme.

//M

Annonser