Giraffstil, gamnacke, stolthet och åt skogen med JANTE

I helgen träffades jag och 10 andra vänner för att lära oss gå… I första hand i strumplästen och därefter med ”klackaskor” som min älskade dotter kallar högklackade skor.

Vi fick lära oss att sträcka på oss – på Friskis och Svettis säger vi alltid att vi ska tänka på att ha uppe gladpunkten, dvs delen över brösten för på så sätt blir rakare utan att svanka med ryggen.  Det gäller även när vi ska gå bra och elegant. Vi skulle tänka på att ha fötterna framåt – att ha fötterna riktade utåt gör att man automatiskt går lite hjulbent och på det sättet blir gången lite klumpigt. Vi skulle tänka på att svänga naturligt med armarna och viktigast av allt – tänka på höfterna. De skulle vicka naturligt men väl synligt. Genom att tänka på allt detta fick vi alla faktiskt en ganska graciös gång och man liksom flöt fram istället för att stapla sig fram. Vi provade i grupper och vi provade en och en. Gick fram och tillbaka över golvet med glada tillrop till varandra och med små tips av vår härliga tränare Jardel. Efter drygt 45 minuter så visade vi alla 11 på framgång. Det var stolta kroppar som gick över golvet, armarna hängde med naturligt och de flesta fick igång höfterna. Någon till och med ”dubbelskakning” som enligt vår fantastiske coach är något exceptionellt.

Sedan var det dags att ta på sig klackaskorna… Fick tipset att ha som grundregeln att ha klackar på max sju centimeter. Det är en bra höjd för alla, i annat fall finns risk att få en giraffstil eller styltgången när man går. Eller gamnacke. Jag själv hade tagit med mig ett par olika skor – mina högsta är drygt 10 cm men med kilklack och det är inte de bästa skorna har jag fått till mig. Det blir gärna en klumpig stil… ”Fasiken, tänkte jag för kilklack har ju varit min räddning då de är stabila (dotterns kommentar om är att de är fusk-klackaskor… helt rätt kommentar enligt vår coach). Nåväl, på med mina andra klackskor med drygt 6 cm klackar och så var det igång igen. Fram och tillbaka över golvet och återigen tänka på hållning, händer och höfter, nu i klack. Och ja – efter ett par gånger fram och tillbaka så flöt det på riktigt bra för oss alla. När man är riktigt van och övat mycket kan man självklart gå i de där 10-15 cm klackarna som egentligen väldigt få klarar av att gå i – men vår eminenta coach gjorde det. Det var helt fantastiskt att se honom riktigt flyga över golvet i skyhöga stilett klackar men den mest eleganta stilen. Tack Jardel för två timmar härlig genomgång och jag kommer kämpa på, framför allt med mina höfter – de ska synas när jag går!

Några ord som fortfarande ekar i mitt huvud efter lördagens session. ”Var stolta över era kroppar och era längder, visa att ni finns och skit i janten” (ursäkta men det var ett citat). Det får mig att tänka på mig själv när jag var i 10 till 15-årsåldern. Jag och min kompis Anna var alltid längst i klassen och vi båda kände oss så klumpiga och stora, då de flesta var kortare än oss. Annas mamma och även min egen tjatade på oss att sträcka på oss, vara stolta över våra längder och vi övade på vår övervåning, med mina systrar, att gå med böcker på huvudet för att just lära oss gå snyggt. Jag slutade att kuta rygg och kände själv att jag faktiskt mådde lite bättre både fysiskt och psykiskt när jag ”levde min längd”. Kändes bra. Men lika jobbigt var de tjuvnyp som kom bland andra tjejkompisar att jag och Anna ”såg så stroppiga ut och malliga i och med att vi gick så rakt”. Jag har då aldrig varit eller velat vara stroppig och inte heller varit mallig för något kring mig själv och min kropp, men jag förstår också att detta med att just ”leva sin längd” kan utmana andra som inte gör det. Ja, detta med Jante visas på flera sätt, men jag hoppas vi på något sätt kan skrota det helt och hållet och vara glada för andras lycka, lära oss av dem och jobba med att just leva våra kroppar och längder. Oavsett om det är 150 centimeter eller 180.

Nu går jag själv och säger samma sak som mamma gjorde när jag var liten. ”Älskade barn, sträck på er, visa era fina längder och var stolt över era kroppar”. Med en son på drygt 197 cm, en dotter på drygt 176 cm och en man på 195 cm är jag nu kortast i familjen. Så nu har jag extra lätt att sträcka mig för att nå upp för kramar och pussar J Så jag ska fortsätta kämpa med är att leva och känna stolthet över min kropp, jobba med händerna så att de hänger med naturligt och så höfterna – dem har jag jobbigast med, men jag ska nog få fart på dem också!

//M

 

Annonser